500 år senare är vi fortfarande rädda för att förlora den ”rena” svenskan. På 1500-talet var puristernas främsta skräck franska och latinska låneord, idag går Språkförsvaret hårt emot den globaliserande engelskan. Har Sverige och svenskan verkligen råd med denna purism? Hur väl kan vi fungera i dagens globaliserade värld utan att behärska engelskan? Är alla låneord av ondo?
Genom århundradena har olika språk haft olika hög prestige, just nu är vi inne i en period då engelskan har en hög prestige globalt sett. Det är därför inte så konstigt att svenskan får alltfler engelska låneord eller tar efter engelskans uttryck och idiom. Många i landet behärskar engelskan väl, den lärs ut i skolan och många företag kräver att deras anställda ska behärska engelska för att kunna samtal med kolleger runt om i världen.
Språkförsvaret menar att denna utveckling är av ondo och bör stävjas. De menar att svenskan som språk försvagas och riskerar att gå förlorad till förmån för engelskan. Låneord bör översättas till svenska motsvarigheter (trots att sådana inte alltid finns) och de ger en till och med en lista med förslag om vilka ord man istället bör använda, troligen högst ovetande om att många av dessa ord från början är allt annat än svenska.
Sverige har så gott som alltid varit flerspråkigt, finska, samiska, franska, danska och tyska är bara några exempel på språk som talats i Sverige. Under vissa tider har svenskan och tyskan varit så nära förbundna att de snarast har liknats vid två olika dialekter än två olika språk. Det kan därför tyckas historielöst att tro att svenskan denna gången skulle förfalla av låneord och språk med högre prestige när så hittills inte har hänt. Att svenskan skulle kunna förändras genom inflytandet av engelskan råder det ingen tvivel om men förändrats hade den gjort konstant ändå, inflytande eller ej. Språket ägs på många sätt av brukarna och ändras därefter, ord byter betydelse, får nya böjningar och lånas in från andra språk. Att då se att samma diskussion om språkets förfall förs nu, 500 år senare, gör att jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?
Skribent: Anna
