Språkförsvaret

Nätverket Språkförsvarets programförklaring ger en översiktlig inblick i vad nätverket ser som problem i dagens språksamhälle, vad de vill åtgärda, och hur åtgärderna i så fall kan legitimeras.

Programförklaringen är uppdelad i tre delar. Den första konstaterar att svenskan (och övriga nordiska språk) har en direkt länk till urnordiskan, och att dess talare är sammanlänkad med en språklig tradition och historia. Detta menar Språkförsvaret är under hot av engelskans expansion, och att talarna utan svenska språket kommer förlora en viktig del av våra kollektiva identiteter. En orsak till detta problem anses vara svenska statens avsaknad av språkpolitik.

I andra delen menar Spakförsvaret att svenska språkets användning bör genomsyra hela samhället, och på så sätt bli samhällsbärande, vilket de i meningen därefter också menar att statsinsitutioner så som riksdagen, domstolar och utbildningsväsendet bör vara, men utan att benämna det som just ”statsbärande”. Denna genomsyrning är enligt dem angripen av det vårdslösa bruket av engelska som närningslivet och företagsvärlden slänger sig med. Dessa förbrytare bör följligen bojkottas snarast så att de får känna på konsumenternas lingvistiska vrede.

Tredje delen är uppbyggd som en punktlista, där bland annat följande guldkorn kan vaskas fram av den nyfikne.
- Spikförsvåret menar att undervisningstid på annat språk än svenska bör begränsas till högst 1/3 av den totala tiden
- Spafördärvet hävdar att statliga medier så som SVT och SR, samt exempelvis TV4, ska sända på svenska eller Sveriges minoritetsspråk
- Sprallföraktet värnar om danska och norska så till den grad att svenska skolbarn från och med grundskolan ska lära sig dessa
- Kråkfanskapet är noga med att poängtera att inget språk annat än svenskan någonsin ska vara obligatoriskt i Sverige

 

 

Jag ska nu sluta raljera över Språkförsvarets namn och tillkortakommanden (trots att det vore lekande lätt eftersom de verkar ha en aversion mot att korrekturläsa och åtgärda slarvfel, samt skriver ordet konsensus som consensus, alltså den engelska eller latinska stavningen), för faktum är att de är en produkt av ett språksamhälle där vissa uppenbarligen ser språket som hotat och vill diktera den framtida riktingen för språkbruket. Men på vilka grunder? Detta kommer jag återkomma till efter lite amatörmässig hålslagning i Språkförsvarets grundläggande antaganden och strävan.

Språkvård och språkriktighet måste alltid förhålla sig till någon form av facit (med varierande grad av subjektivitet), vilket vi bland annat kan se i det faktum att Svenska Akademiens ordlista fortfarande ses som en auktoritet på svenska språket trots att de inte sysslar med preskriptiv grammatik, utan först inkluderar ord när de tagits i bruk av språkanvändarna. Detta borde egentligen betyda att språkanvändarna är de som sitter inne på facit. Det är dock enligt min uppfattning påverkan på dessa mer eller mindre tongivande språkfacit Språkförsvaret vill uppnå, och det genom att skapa opinion bland språkanvändarna först och främst. Problemet med detta är att en genomsnittlig svenskbrukare inte direkt bryr sig om hur exempelvis ordet "selfie" låter i svenskt tal, för om det fungerar som en kommunikativ genväg och inte bryter för grovt mot svenskt grammatiskt system, så tas det i bruk oavsett vad självutnämnda språkvårdare tycker.

Om vi ser till de teorier som språkförändring som Aitchison tar upp, så är det allt från att invandrare omvandlar språket genom ett viss mått felförståelse vid inlärningen, till att barn gör detsamma - eller att språkförändringen är högst slumpmässig. Hon menar även i början av Language Change att språk är under ständig förändring, och konstaterar i slutet av boken att det språk som innehåller stor variation och föränderlighet bör ses som högst levande. Med detta i bakhuvudet kan vi alltså konstatera att Aitchison troligen inte ställer sig bakom Språkförsvarets syn på svenska språket som döende, utan snarare tvärt om med tanke på att hon menar att språk med lånade ord har plats till just låneord där det finns utrymme eller svaga länkar, och därmed kan nyorden vitalisera ett språk där det finns kommunikativa luckor.

 

 

 

Så åter till grunden på vilken Språkförsvaret vill bedriva sin språkvård: den erkänt språknationalistiska tanken. De är väldigt noga (inte helt olikt ett brunt riksdagsparti) med att poängtera att språk inte bör värderas gentemot varandra eller olika, men antagoniserar å andra sidan väldigt öppet användandet av engelska i svenska sammanhang, med argument om att svenskan bör försvaras mot engelskan för bevarandets skull. I frågan om ifall detta är nationalistiskt betingat vill Språkförsvaret göra skillnad på vad de kallar sund och osund nationalism, och menar att det är önskvärt att försvara språket från främmande ockupanter eller angripare, och likställer sin strävan att stoppa engelskans framfart med franska folkets önskan att stoppa Nazityskland. Detta är absurt. Traditionalism tas även upp igen, där Språkförsvaret vill mena att det är ålagt svensktalare att upprätthålla just traditionen svenska för traditionens skull, vilket personligen känns lite som ett ok att bära bara för att man föddes på svensk mark och tar språket i sin mun.

Språkförsvaret nämner närmast pliktskyldigt Sveriges minoritetsspråk på de ställen där det tjänar deras argument som bäst, vilket i sig inte är alls ovanligt i retoriken, men de sopar inte riktigt undan efter sig. För även om de under sitt försvarstal mot den osunda språknationalismen ställer sig bakom de samer och tornedalsfinländare som kämpat mot rovjakten på sina språk som svenskan hotade med under 1900-talet, så är det väl nog magstarkt att alliera sig med sina gamla offer och använda dem som ett avskräckande exempel för svenskbrukare som man vill göra rädda för stora stygga engelskan. Akta er för engelskan, barn, annars kommer engelskan göra med svenskan vad svenskan gjorde med samiskan. Stödet till samernas reella kamp för sitt språk och sin kultur relativiseras och jämförs med svenska petitesser, och det blir därmed inte ett äkta stöd, utan ett ställningstagande där man menar att det är samernas sak att det gick dåligt för dem i sin språkliga kamp, och svenskarnas sak att det inte ska gå lika dåligt för dem. Hade inte Språkförvaret annars argumenterat för att hindra de språkpolitiska vinster svenskan fortfarande idag gör på bekostnad av sina minoritetsspråk, om de verkligen brytt sig?

Detta är mina funderingar. Är Språkförsvaret uppbyggt på nationalistiska antaganden om vem som äger språket, eller är bilden mer nyanserad?

/Felix Kryger