Under en föreläsning förra veckan pratade vi om att vår idé om språk bygger på att det finns olika nationalstater där gränsen mellan olika språk och folk är tydlig. För mig är Språkförslagets resonemang och förslag till språklag ett tydligt exempel på just detta. Även om Språkförslaget främst syftar till att försvara svenskan gentemot engelskan, som de menar hotar det svenska språket, finns det många formuleringar som jag finner problematiska.

”Den språkliga mångfalden i världen har ett värde i sig. Språket skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien.”

Detta citat går att finna som svar på frågan om på vilket sätt ett språk har ett egenvärde. Dock blir svaret problematiskt då Språkförsvaret samtidigt menar att migranter så småningom förlorar sitt eget språk och assimileras med det svenska samhället och språket. Så migranters språkliga identitet och koppling till den egna historien är inte lika viktig som den svenska? Istället för att kunna identifiera sig med två eller flera språkliga kulturer så ska några ges upp till förmån för en annan, nationell identitet. Språkrådet menar att deras resonemang inte är osunt nationalistiska utan hänvisar istället till en harmlös nationalism. Jag ställer mig dock tveksam till både att det överhuvudtaget finns en harmlös nationalism som i längden inte leder till förtryck och en tydligare uppdelning i ett ”vi” och ett ”de andra” samt till att Språkförsvarets inställning inte skulle vara osunt nationalistiska. Dessutom blir deras resonemang motsägande. De skriver att;

”När vi försvarar svenskan, försvarar vi också andra språks fortbestånd, därför att vi vet att detta berikar världen. En utveckling mot ett enda internationellt språk utarmar både tänkande och historiesyn – världen blir motsatsen till mångkulturell.”

Så ett enda internationellt språk, i det här fallet engelskan, utarmar både tänkande och historiesyn men det gäller inte för ett enda nationellt språk? Jag tror å ena sidan inte att språkvård som på detta sätt diskuterar ett språks status i förhållande till andra språk är givande i ett samhälle som i mångt och mycket är en del av en värld som ständigt blir allt mer globaliserad. Å andra sidan tror jag att den statusplanering som Språkrådet formulerar erbjuder en inblick i några av de språkliga attityder som finns i samhället. Att vara medveten om andra människors, politikens och samhällets inställningar till språk och språklig mångfald tror jag även bidrar till en ökad medvetenhet kring och ifrågasättande av våra egna språkliga attityder. Kanske kan en öppen diskussion leda till att idén om språk går från att bygga på uppdelningen i nationer och olika folk till att istället handla om kommunikation, samhörighet och identitet som sträcker sig över hela världen oberoende av nationsgränser?
 
Nikki
Nätverket Språkförsvarets programförklaring ger en översiktlig inblick i vad nätverket ser som problem i dagens språksamhälle, vad de vill åtgärda, och hur åtgärderna i så fall kan legitimeras.

Programförklaringen är uppdelad i tre delar. Den första konstaterar att svenskan (och övriga nordiska språk) har en direkt länk till urnordiskan, och att dess talare är sammanlänkad med en språklig tradition och historia. Detta menar Språkförsvaret är under hot av engelskans expansion, och att talarna utan svenska språket kommer förlora en viktig del av våra kollektiva identiteter. En orsak till detta problem anses vara svenska statens avsaknad av språkpolitik.

I andra delen menar Spakförsvaret att svenska språkets användning bör genomsyra hela samhället, och på så sätt bli samhällsbärande, vilket de i meningen därefter också menar att statsinsitutioner så som riksdagen, domstolar och utbildningsväsendet bör vara, men utan att benämna det som just ”statsbärande”. Denna genomsyrning är enligt dem angripen av det vårdslösa bruket av engelska som närningslivet och företagsvärlden slänger sig med. Dessa förbrytare bör följligen bojkottas snarast så att de får känna på konsumenternas lingvistiska vrede.

Tredje delen är uppbyggd som en punktlista, där bland annat följande guldkorn kan vaskas fram av den nyfikne.
- Spikförsvåret menar att undervisningstid på annat språk än svenska bör begränsas till högst 1/3 av den totala tiden
- Spafördärvet hävdar att statliga medier så som SVT och SR, samt exempelvis TV4, ska sända på svenska eller Sveriges minoritetsspråk
- Sprallföraktet värnar om danska och norska så till den grad att svenska skolbarn från och med grundskolan ska lära sig dessa
- Kråkfanskapet är noga med att poängtera att inget språk annat än svenskan någonsin ska vara obligatoriskt i Sverige
 


 

Jag ska nu sluta raljera över Språkförsvarets namn och tillkortakommanden (trots att det vore lekande lätt eftersom de verkar ha en aversion mot att korrekturläsa och åtgärda slarvfel, samt skriver ordet konsensus som consensus, alltså den engelska eller latinska stavningen), för faktum är att de är en produkt av ett språksamhälle där vissa uppenbarligen ser språket som hotat och vill diktera den framtida riktingen för språkbruket. Men på vilka grunder? Detta kommer jag återkomma till efter lite amatörmässig hålslagning i Språkförsvarets grundläggande antaganden och strävan.

Språkvård och språkriktighet måste alltid förhålla sig till någon form av facit (med varierande grad av subjektivitet), vilket vi bland annat kan se i det faktum att Svenska Akademiens ordlista fortfarande ses som en auktoritet på svenska språket trots att de inte sysslar med preskriptiv grammatik, utan först inkluderar ord när de tagits i bruk av språkanvändarna. Detta borde egentligen betyda att språkanvändarna är de som sitter inne på facit. Det är dock enligt min uppfattning påverkan på dessa mer eller mindre tongivande språkfacit Språkförsvaret vill uppnå, och det genom att skapa opinion bland språkanvändarna först och främst. Problemet med detta är att en genomsnittlig svenskbrukare inte direkt bryr sig om hur exempelvis ordet "selfie" låter i svenskt tal, för om det fungerar som en kommunikativ genväg och inte bryter för grovt mot svenskt grammatiskt system, så tas det i bruk oavsett vad självutnämnda språkvårdare tycker.

Om vi ser till de teorier som språkförändring som Aitchison tar upp, så är det allt från att invandrare omvandlar språket genom ett viss mått felförståelse vid inlärningen, till att barn gör detsamma - eller att språkförändringen är högst slumpmässig. Hon menar även i början av Language Change att språk är under ständig förändring, och konstaterar i slutet av boken att det språk som innehåller stor variation och föränderlighet bör ses som högst levande. Med detta i bakhuvudet kan vi alltså konstatera att Aitchison troligen inte ställer sig bakom Språkförsvarets syn på svenska språket som döende, utan snarare tvärt om med tanke på att hon menar att språk med lånade ord har plats till just låneord där det finns utrymme eller svaga länkar, och därmed kan nyorden vitalisera ett språk där det finns kommunikativa luckor.
 
 

 

Så åter till grunden på vilken Språkförsvaret vill bedriva sin språkvård: den erkänt språknationalistiska tanken. De är väldigt noga (inte helt olikt ett brunt riksdagsparti) med att poängtera att språk inte bör värderas gentemot varandra eller olika, men antagoniserar å andra sidan väldigt öppet användandet av engelska i svenska sammanhang, med argument om att svenskan bör försvaras mot engelskan för bevarandets skull. I frågan om ifall detta är nationalistiskt betingat vill Språkförsvaret göra skillnad på vad de kallar sund och osund nationalism, och menar att det är önskvärt att försvara språket från främmande ockupanter eller angripare, och likställer sin strävan att stoppa engelskans framfart med franska folkets önskan att stoppa Nazityskland. Detta är absurt. Traditionalism tas även upp igen, där Språkförsvaret vill mena att det är ålagt svensktalare att upprätthålla just traditionen svenska för traditionens skull, vilket personligen känns lite som ett ok att bära bara för att man föddes på svensk mark och tar språket i sin mun.

Språkförsvaret nämner närmast pliktskyldigt Sveriges minoritetsspråk på de ställen där det tjänar deras argument som bäst, vilket i sig inte är alls ovanligt i retoriken, men de sopar inte riktigt undan efter sig. För även om de under sitt försvarstal mot den osunda språknationalismen ställer sig bakom de samer och tornedalsfinländare som kämpat mot rovjakten på sina språk som svenskan hotade med under 1900-talet, så är det väl nog magstarkt att alliera sig med sina gamla offer och använda dem som ett avskräckande exempel för svenskbrukare som man vill göra rädda för stora stygga engelskan. Akta er för engelskan, barn, annars kommer engelskan göra med svenskan vad svenskan gjorde med samiskan. Stödet till samernas reella kamp för sitt språk och sin kultur relativiseras och jämförs med svenska petitesser, och det blir därmed inte ett äkta stöd, utan ett ställningstagande där man menar att det är samernas sak att det gick dåligt för dem i sin språkliga kamp, och svenskarnas sak att det inte ska gå lika dåligt för dem. Hade inte Språkförvaret annars argumenterat för att hindra de språkpolitiska vinster svenskan fortfarande idag gör på bekostnad av sina minoritetsspråk, om de verkligen brytt sig?

Detta är mina funderingar. Är Språkförsvaret uppbyggt på nationalistiska antaganden om vem som äger språket, eller är bilden mer nyanserad?

/Felix Kryger
Organisationen Språkförsvaret kämpar för att skydda det svenska språket framförallt genom sitt förslag om att instifta en språklag. Språkförsvaret verkar vara medvetna om att svenska språket alltid påverkats av andra språk, exempelvis tyska och latin, men enligt dem har språkets fortbestånd aldrig varit hotat på det sätt som det är idag, nämligen av engelskan! Detta upprör medlemmarna i Språkförsvaret som menar att en språklag måste till för att skydda det svenska språket. Under rubriken ”Säg hellre!” kan en dessutom läsa otaliga förslag på svenska motsvarigheter av vad språkförvaret anser är onödiga engelska begrepp och låneord. Denna språksyn går i skarp motsättning till föreställningen att stå vid sidan av språkutvecklingen och betrakta den.

Så som även Språkförsvaret antyder kan vi konstatera att språket ständigt är under förändring och jag skulle vilja påstå att det därför finns en dubbelmoral i organisationens avsikt att hålla engelska låneord borta. Blickar vi tillbaka på historien finns det flera faktorer som bidragit starkt till svenska språkets utveckling. Exempelvis möjliggjorde politiska reformer under 1800-1900t att allt fler fick gå i skolan och utbilda sig. Den ökade teknologin i samhället krävde att fler människor kvalificerades till att kunna bidra, bland annat genom ökade läs- och skrivkunskaper. Dessutom blev den ideologiska idén om jämställdhet och demokrati starkare, tanken om alla människors rätt och skyldighet att kunna skriva blev allt mer en självklarhet. 1900-talets urbanisering ökade också människors geografiska och sociala rörlighet och städerna bestod av mer omväxlande kommunikationsmiljöer som i sin tur påverkat utvecklingen av svenska språket. För att inte tala om medias roll (Teleman, 2003).

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tänker att om det är en självklarhet för språkförsvaret att dessa historiska faktorers påverkan på språket inte går att bortse från undrar jag hur de kan ignorera samhälleliga strukturer och förändringars inflytande i dag. Utvecklingen från 1900-talet fram till nu skulle jag väldigt kortfattat sammanfatta: allt mer urbaniserat och allt mer globaliserat. Vi har möjlighet och förväntas att enkelt samtala och skriva med människor över hela världen och vi förflyttar oss snabbt och smidigt över landgränser på ett sett som en 1800-talsmänniska endast kunde drömma om. Så, kan vi verkligen ta språket ur sin kontext, stifta språklagar och konservera för att bevara och skydda mot inkräktare eller är det en självklarhet att svenska språket utvecklas och fortsätter låna ord och begrepp i den takt det behöver?

Sofia Broman
16-03-07