Under en föreläsning förra veckan pratade vi om att vår idé om språk bygger på att det finns olika nationalstater där gränsen mellan olika språk och folk är tydlig. För mig är Språkförslagets resonemang och förslag till språklag ett tydligt exempel på just detta. Även om Språkförslaget främst syftar till att försvara svenskan gentemot engelskan, som de menar hotar det svenska språket, finns det många formuleringar som jag finner problematiska.
”Den språkliga mångfalden i världen har ett värde i sig. Språket skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien.”
Detta citat går att finna som svar på frågan om på vilket sätt ett språk har ett egenvärde. Dock blir svaret problematiskt då Språkförsvaret samtidigt menar att migranter så småningom förlorar sitt eget språk och assimileras med det svenska samhället och språket. Så migranters språkliga identitet och koppling till den egna historien är inte lika viktig som den svenska? Istället för att kunna identifiera sig med två eller flera språkliga kulturer så ska några ges upp till förmån för en annan, nationell identitet. Språkrådet menar att deras resonemang inte är osunt nationalistiska utan hänvisar istället till en harmlös nationalism. Jag ställer mig dock tveksam till både att det överhuvudtaget finns en harmlös nationalism som i längden inte leder till förtryck och en tydligare uppdelning i ett ”vi” och ett ”de andra” samt till att Språkförsvarets inställning inte skulle vara osunt nationalistiska. Dessutom blir deras resonemang motsägande. De skriver att;
”När vi försvarar svenskan, försvarar vi också andra språks fortbestånd, därför att vi vet att detta berikar världen. En utveckling mot ett enda internationellt språk utarmar både tänkande och historiesyn – världen blir motsatsen till mångkulturell.”
Så ett enda internationellt språk, i det här fallet engelskan, utarmar både tänkande och historiesyn men det gäller inte för ett enda nationellt språk? Jag tror å ena sidan inte att språkvård som på detta sätt diskuterar ett språks status i förhållande till andra språk är givande i ett samhälle som i mångt och mycket är en del av en värld som ständigt blir allt mer globaliserad. Å andra sidan tror jag att den statusplanering som Språkrådet formulerar erbjuder en inblick i några av de språkliga attityder som finns i samhället. Att vara medveten om andra människors, politikens och samhällets inställningar till språk och språklig mångfald tror jag även bidrar till en ökad medvetenhet kring och ifrågasättande av våra egna språkliga attityder. Kanske kan en öppen diskussion leda till att idén om språk går från att bygga på uppdelningen i nationer och olika folk till att istället handla om kommunikation, samhörighet och identitet som sträcker sig över hela världen oberoende av nationsgränser?
Nikki
